1

Jag står i rummet och tittar ut genom fönstret. Väntar.
   Väntar på att han ska dyka upp där nedanför, två våningar ner. Komma ut genom min port och svänga höger, gå över gården och sedan vänster ut på gatan.
   Jag är rädd att han kanske ska titta upp så jag står dold, beredd att gömma mig.
   Och där kommer han. Rakryggad, svart rock och den där svarta ryssmössan. Han ser sig omkring och verkar gå med bestämda, fast lätta steg. Som om han precis lämnat någonting bakom sig.
   Jag tänker att han är en stor man, den där Olof Palmberg. Briljant.
   En intelligens och klarsynthet jag aldrig mött förut. Som jag faktiskt inte trodde fanns. Han kan analysera till precision. Förstå och uppfatta korrekt, nästan direkt.
   Han sa en gång att han borde läst till psykolog. Vilken fantastisk psykolog han hade varit.
   Han har just varit brutalt ärlig mot mig. En ilska inom honom gav honom kraft att säga så fruktansvärda saker till mig. Att han är trött på mina barnsligheter. Att allt gnäll är ointressant. Att jag mest bara är "ett knegigt projekt". Han sa att ilskan var en välsignelse.
   Det var den för mig också.
   Jag kan börja gråta av ens en antydan till kritik riktad mot mig. En vibb, det räcker. Även om jag vet att det är berättigat kan jag inte hantera minsta lilla negativa tanke om mig.
   Och där sitter han mitt emot mig och säger att jag är "ett knegigt projekt" av gnäll och barnsligheter. Att han inte bryr sig ett skit om det.
   Han berättade att hans vän, en stark ung kvinna, hade sagt honom något vettigt. Hon hade sagt att han inte kunde göra ett skit för mig. Bara springa runt och dämpa fallet. Han tyckte att det stämde.
   Och jag borde kanske ha brutit ihop och känt mig föraktad. (För förakt fanns det definitivt i hans röst.) Men istället kan jag nu andas lättare.
   Visst stämmer det.
   Plötsligt ser jag allt så klart.
   Det var precis det jag behövde höra.
   Jag måste växa upp. Sluta ödsla energi på barnsligheter, gnäll och påhittade problem. Han har genomskådat mig.
   Han sticker ner vänsterhanden i rockfickan och stegar ut på trottoaren i de stora militärkängorna. Jag hinner precis tänka att jag är imponerad av hans skärpa innan han försvinner runt hörnet på grannhuset.