Jag står i duschen när ett minne flyter upp till ytan.
Plötsligt sitter i ett extremt litet rum i södra Stockholm. Här får bara plats två fåtöljer och ett litet bord. På bordet står en hållare med broschyrer, en med små visitkort och så en förpackning med näsdukar. Mitt emot mig sitter en kvinnlig präst som ser sträng ut.
Jag är lika obekväm som den billiga fåtöljen jag sitter i.
Orden börjar nervöst forsa ur mig, osammanhängande.
- Jag är ju inte speciellt religiös egentligen, jag vet inte om jag tror på gud och sådär. Men jag har definitivt kristna värderingar. Och jag går i kyrkan ibland, fast mest för att jag tycker att det är stillsamt och rofyllt. Jag kan inte så många psalmer, eller texter. Jag har inte läst så mycket ur bibeln. Jag blev ju inte konfirmerad, det var liksom inte läge när jag var 15 eftersom jag mådde så dåligt.
Jag gör en paus.
Prästen tittar allvarligt på mig, och fortsätter vara tyst.
- Men jag vill utforska min tro! Jag vill lära mig. Jag brukar inte ta nattvarden, jag tänker vänta med det tills jag liksom kan säga att jag är troende. Jag vill verkligen bli det.
Jag börjar ångra att jag kom hit. Egentligen ville jag ju bara prata med någon om varför jag mår så dåligt, men nu sitter jag bara och känner att jag är på fel plats.
Äntligen öppnar prästen munnen. Hon pratar lugnt och allvarligt. Undrar hur jag mår dåligt.
Jag berättar att jag har haft ångest sedan tonåren, att det då tog sig uttryck genom självskadebeteende och ätstörningar.
Prästen höjer på ögonbrynen.
- Men sånt gör jag inte längre, tillägger jag snabbt.
Hon vill prata mer om det. Vill se mina armar. Jag säger att jag helst inte vill visa, att jag inte tycker att det spelar någon roll hur mycket jag har gjort mig illa förut. Nu är allt läkt och blekt. Jag vill ta itu med min ångest.
Det blir tyst. Jag skruvar besvärat på mig.
Efter en stund frågar hon om min familj.
- Jag har en bra familj, men det är lite spänt mellan oss. Vi bråkar aldrig. Och relationen med min mamma är inte så bra. Jag kommer bättre överens med min pappa.
Hon ställer besvärliga frågor. Det är jobbigt att prata om min familj.
- Jag vet inte varför jag mår dåligt, men jag vill helst prata om det som händer i mitt liv just nu, och inte fokusera så mycket på min barndom, säger jag.
Prästen höjer på ögonbrynen igen.
- Jo, jag känner ju att jag inte kan klara av att ha ett jobb på grund av ångesten. Nu bor jag hos min pojkvän och får pengar av mina föräldrar.
- Så du utnyttjar dina föräldrar ekonomiskt? frågar prästen och lägger huvudet på sned.
Nu bestämmer jag mig för att inte tycka om henne. Hur kan hon antyda något sånt?
- Nej, såklart jag inte gör det. Jag kan inte själv just nu, säger jag trotsigt.
- Hur mycket pengar handlar det om?
- Så lite som möjligt, försöker jag försvara mig med. Bara så att det räcker till hyra och mat.
Jag känner mig skamsen, och det är jobbigt att prästen är kritisk.
Fyrtiofem långa minuter har passerat och äntligen bryter prästen vakuumet genom att sätta sig på kanten av fåtöljen och säga att vi inte hinner med mer den här gången och att det kostar 150 kronor. Vill jag boka ny tid?
Jag vill inte vara oförskämd och avslöja hur mycket jag ogillar henne, så jag säger ja.
En vecka senare går jag tillbaka och öppnar samtalet med att säga att jag inte tror att den här kontakten är någonting för mig och att jag vill avsluta.
- Jag förstår, säger hon. Men tyvärr måste du betala för den här gången också. 150 kronor.
Jag lägger upp en hundralapp och en femtiolapp på bordet, pengar jag fått av mamma tidigare på dagen. Jag reser mig upp, skakar hennes smala hand och går bestämt ut ur rummet.
Jag slungas två år fram i tiden och blir plötsligt medveten om det varma vattnet som rinner över mig igen.
Jag tänker att den kvinnliga prästen var den enda som ifrågasatt mig. Hon hade rätt. Jag utnyttjade faktiskt mina föräldrar ekonomiskt. Jag gör det nog fortfarande.
Men likt ett trotsigt barn vägrade jag lyssna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar