4

Jag har blivit genomskådad. Han såg rakt igenom mig, synade min bluff.

   Nu måste jag ta tag i mig själv. Växa upp.

   Jag skriver en lista.

• Ordna en samtalskontakt
• Göra mig av med Sobril-tabletterna. Atarax räcker
• Se till att alltid vara kontaktbar
• Göra mig okontaktbar för männen
• Börja gå på stödgruppsmötena igen
• Berätta sanningen för en vän
• Prata med min syster
• Se till att jag klarar studierna

Jag vet att jag måste lägga till punkter på listan så småningom, men det här är det jag initialt kan göra.

   Jag finner en oväntad kraft att ta tag i det här. Ett motiv är Olof. Det är det som driver mig det första dygnet. Jag vill visa honom att jag tar det på allvar. Jag bockar av punkt ett, två, tre och fyra inom några timmar. Sedan ringer jag min syster och frågar om jag får komma över.

 Jag står utanför dörren. Stirrar på handtaget. Andas tungt, hjärtat slår. Nu ska det ske.

   Jag har planerat att prata med min syster, om vår relation, om familjesituationen och om vad som hände när jag började må dåligt, i flera år. Jag har inte orkat ta tag i det. Konfrontera det. Där finns så mycket att prata om.

   Om det är någonting vi är bra på i familjen Sigvardsson så är det att sticka huvudet i sanden. Men det måste vara slut på det nu. Jag trycker mitt pekfinger mot dörrklockan.

   Maria öppnar dörren samtidigt som hon pratar i telefon.

   Jag går in och klär av mig ytterkläderna. Sätter mig vid matsalsbordet och väntar tills hon har pratat klart. Bävar för när hon ska lägga på. Vad ska jag öppna med?

   Det blir tyst.

   Spänningen går att ta på.

   Jag har inte sagt till Maria varför jag kommit hit, men hon vet. Jag vet att hon vet.

   Jag frågar lite om hennes dag och skolarbetet. Känner mig svimfärdig och kan inte riktigt koncentrera mig på vad hon säger. Snart måste jag ta upp det.
   Snart.
   Snart.
   Nu.

   - Du, jag tycker att vi måste prata om saker, saker som jag har gått och funderat på i flera år, säger jag i ett andetag.
   - Jag vet, säger hon.
   Och mer dramatiskt än så blev det inte. Vi började bara prata, och fortsatte prata i flera timmar.
   Det var inte alls jobbigt. Snarare befriande.
   Jag går ut i hallen och klär på mig ytterkläderna igen. Jag vet att vi har mycket kvar att prata om, att det troligtvis kommer att bli många, långa samtal framöver. Men när vi kramas hejdå, då kramas vi på riktigt. Länge. Och jag känner att jag tycker om min syster.

3

En bild på Olof dyker upp på min skärm. Han är på café med en vän.

   Han ser avslappnad ut och har på sig en blommig sjuttiotalsskjorta som jag från början hatade, men som jag nu tycker är det finaste plagget han äger. Och så har han ett par yllebyxor på sig. De där som stacks så himla mycket när jag grenslade honom i bara underkläder.

   Jag berättade för honom om högkänsligheten. Att kläder som sticks kan vara en plåga för mig. Jag berättade om hur jag när jag var liten låste in mig på toaletten i flera timmar och missade en köruppvisning, för att mamma hade köpt en klänning som "prasslade" till mig. En röd klänning med överdel i sammet och underdel i taft som jag skulle ha på mig på julafton. Men min värld gick under, för att kjolen var i ett obehagligt, prassligt tyg.

   Han lyssnade.

   Några dagar senare sa han att han hade börjat tänka på vilka kläder han tog på sig, ifall de skulle vara obekväma för mig. Jag log brett och tyckte att det var så himla fint.

   Nöjd över att bli specialbehandlad.

   Nu tycker jag att det är löjligt. Barnsligt. Kanske har ingenting ändrats sedan sjuårsåldern då jag kunde låsa in mig på toaletten i flera timmar för att få min vilja igenom.

   Över en petitess. En bagatell. En struntsak. En oväsentlighet.

   Men fortfarande idag, snart tjugofyra år gammal, får jag människor omkring mig att anpassa sig till mina barnsligheter.

   Olof har idag tagit på sig de gråa yllebyxorna som sticks. Hänsynslöst och helt rätt.

2

Jag står i duschen när ett minne flyter upp till ytan.
   Plötsligt sitter i ett extremt litet rum i södra Stockholm. Här får bara plats två fåtöljer och ett litet bord. På bordet står en hållare med broschyrer, en med små visitkort och så en förpackning med näsdukar. Mitt emot mig sitter en kvinnlig präst som ser sträng ut.
   Jag är lika obekväm som den billiga fåtöljen jag sitter i.
   Orden börjar nervöst forsa ur mig, osammanhängande.
   - Jag är ju inte speciellt religiös egentligen, jag vet inte om jag tror på gud och sådär. Men jag har definitivt kristna värderingar. Och jag går i kyrkan ibland, fast mest för att jag tycker att det är stillsamt och rofyllt. Jag kan inte så många psalmer, eller texter. Jag har inte läst så mycket ur bibeln. Jag blev ju inte konfirmerad, det var liksom inte läge när jag var 15 eftersom jag mådde så dåligt.
   Jag gör en paus.
   Prästen tittar allvarligt på mig, och fortsätter vara tyst.
   - Men jag vill utforska min tro! Jag vill lära mig. Jag brukar inte ta nattvarden, jag tänker vänta med det tills jag liksom kan säga att jag är troende. Jag vill verkligen bli det.
   Jag börjar ångra att jag kom hit. Egentligen ville jag ju bara prata med någon om varför jag mår så dåligt, men nu sitter jag bara och känner att jag är på fel plats.
   Äntligen öppnar prästen munnen. Hon pratar lugnt och allvarligt. Undrar hur jag mår dåligt.
   Jag berättar att jag har haft ångest sedan tonåren, att det då tog sig uttryck genom självskadebeteende och ätstörningar.
   Prästen höjer på ögonbrynen.
   - Men sånt gör jag inte längre, tillägger jag snabbt.
   Hon vill prata mer om det. Vill se mina armar. Jag säger att jag helst inte vill visa, att jag inte tycker att det spelar någon roll hur mycket jag har gjort mig illa förut. Nu är allt läkt och blekt. Jag vill ta itu med min ångest.
   Det blir tyst. Jag skruvar besvärat på mig.
   Efter en stund frågar hon om min familj.
   - Jag har en bra familj, men det är lite spänt mellan oss. Vi bråkar aldrig. Och relationen med min mamma är inte så bra. Jag kommer bättre överens med min pappa.
   Hon ställer besvärliga frågor. Det är jobbigt att prata om min familj.
   - Jag vet inte varför jag mår dåligt, men jag vill helst prata om det som händer i mitt liv just nu, och inte fokusera så mycket på min barndom, säger jag.
   Prästen höjer på ögonbrynen igen.
   - Jo, jag känner ju att jag inte kan klara av att ha ett jobb på grund av ångesten. Nu bor jag hos min pojkvän och får pengar av mina föräldrar.
   - Så du utnyttjar dina föräldrar ekonomiskt? frågar prästen och lägger huvudet på sned.
   Nu bestämmer jag mig för att inte tycka om henne. Hur kan hon antyda något sånt?
   - Nej, såklart jag inte gör det. Jag kan inte själv just nu, säger jag trotsigt.
   - Hur mycket pengar handlar det om?
   - Så lite som möjligt, försöker jag försvara mig med. Bara så att det räcker till hyra och mat.
   Jag känner mig skamsen, och det är jobbigt att prästen är kritisk.
   Fyrtiofem långa minuter har passerat och äntligen bryter prästen vakuumet genom att sätta sig på kanten av fåtöljen och säga att vi inte hinner med mer den här gången och att det kostar 150 kronor. Vill jag boka ny tid?
   Jag vill inte vara oförskämd och avslöja hur mycket jag ogillar henne, så jag säger ja.
   En vecka senare går jag tillbaka och öppnar samtalet med att säga att jag inte tror att den här kontakten är någonting för mig och att jag vill avsluta.
   - Jag förstår, säger hon. Men tyvärr måste du betala för den här gången också. 150 kronor.
   Jag lägger upp en hundralapp och en femtiolapp på bordet, pengar jag fått av mamma tidigare på dagen. Jag reser mig upp, skakar hennes smala hand och går bestämt ut ur rummet.
   Jag slungas två år fram i tiden och blir plötsligt medveten om det varma vattnet som rinner över mig igen.
   Jag tänker att den kvinnliga prästen var den enda som ifrågasatt mig. Hon hade rätt. Jag utnyttjade faktiskt mina föräldrar ekonomiskt. Jag gör det nog fortfarande.
   Men likt ett trotsigt barn vägrade jag lyssna.

1

Jag står i rummet och tittar ut genom fönstret. Väntar.
   Väntar på att han ska dyka upp där nedanför, två våningar ner. Komma ut genom min port och svänga höger, gå över gården och sedan vänster ut på gatan.
   Jag är rädd att han kanske ska titta upp så jag står dold, beredd att gömma mig.
   Och där kommer han. Rakryggad, svart rock och den där svarta ryssmössan. Han ser sig omkring och verkar gå med bestämda, fast lätta steg. Som om han precis lämnat någonting bakom sig.
   Jag tänker att han är en stor man, den där Olof Palmberg. Briljant.
   En intelligens och klarsynthet jag aldrig mött förut. Som jag faktiskt inte trodde fanns. Han kan analysera till precision. Förstå och uppfatta korrekt, nästan direkt.
   Han sa en gång att han borde läst till psykolog. Vilken fantastisk psykolog han hade varit.
   Han har just varit brutalt ärlig mot mig. En ilska inom honom gav honom kraft att säga så fruktansvärda saker till mig. Att han är trött på mina barnsligheter. Att allt gnäll är ointressant. Att jag mest bara är "ett knegigt projekt". Han sa att ilskan var en välsignelse.
   Det var den för mig också.
   Jag kan börja gråta av ens en antydan till kritik riktad mot mig. En vibb, det räcker. Även om jag vet att det är berättigat kan jag inte hantera minsta lilla negativa tanke om mig.
   Och där sitter han mitt emot mig och säger att jag är "ett knegigt projekt" av gnäll och barnsligheter. Att han inte bryr sig ett skit om det.
   Han berättade att hans vän, en stark ung kvinna, hade sagt honom något vettigt. Hon hade sagt att han inte kunde göra ett skit för mig. Bara springa runt och dämpa fallet. Han tyckte att det stämde.
   Och jag borde kanske ha brutit ihop och känt mig föraktad. (För förakt fanns det definitivt i hans röst.) Men istället kan jag nu andas lättare.
   Visst stämmer det.
   Plötsligt ser jag allt så klart.
   Det var precis det jag behövde höra.
   Jag måste växa upp. Sluta ödsla energi på barnsligheter, gnäll och påhittade problem. Han har genomskådat mig.
   Han sticker ner vänsterhanden i rockfickan och stegar ut på trottoaren i de stora militärkängorna. Jag hinner precis tänka att jag är imponerad av hans skärpa innan han försvinner runt hörnet på grannhuset.