Han ser avslappnad ut och har på sig en blommig sjuttiotalsskjorta som jag från början hatade, men som jag nu tycker är det finaste plagget han äger. Och så har han ett par yllebyxor på sig. De där som stacks så himla mycket när jag grenslade honom i bara underkläder.
Jag berättade för honom om högkänsligheten. Att kläder som sticks kan vara en plåga för mig. Jag berättade om hur jag när jag var liten låste in mig på toaletten i flera timmar och missade en köruppvisning, för att mamma hade köpt en klänning som "prasslade" till mig. En röd klänning med överdel i sammet och underdel i taft som jag skulle ha på mig på julafton. Men min värld gick under, för att kjolen var i ett obehagligt, prassligt tyg.
Han lyssnade.
Några dagar senare sa han att han hade börjat tänka på vilka kläder han tog på sig, ifall de skulle vara obekväma för mig. Jag log brett och tyckte att det var så himla fint.
Nöjd över att bli specialbehandlad.
Nu tycker jag att det är löjligt. Barnsligt. Kanske har ingenting ändrats sedan sjuårsåldern då jag kunde låsa in mig på toaletten i flera timmar för att få min vilja igenom.
Över en petitess. En bagatell. En struntsak. En oväsentlighet.
Men fortfarande idag, snart tjugofyra år gammal, får jag människor omkring mig att anpassa sig till mina barnsligheter.
Olof har idag tagit på sig de gråa yllebyxorna som sticks. Hänsynslöst och helt rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar